7.10.2004

Biträdande justitieombudsman Ilkka Rautio har i två beslut påtalat behovet att justera tvångsmedelslagen.

Undersökning av uppgifter om mobiltelefonsamtal mm.

I ett klagomål kritiserade klaganden polisen för att den, sedan han gripits och förts till polisstationen, hade läst bl.a. textmeddelanden i hans mobiltelefon.

Biträdande justitieombudsman Rautio har i ett vidare perspektiv prövat grunderna för den av polisen allmänt använda undersökningsmetoden att undersöka samtalsuppgifter och textmeddelanden i omhändertagna mobiltelefoner. Polisen tolkar situationen så att det, till åtskillnad från vad som är fallet med teleavlyssning och teleövervakning, inte behövs domstolstillstånd för undersökning av en terminal. För att göra en undersökning av det sist nämnda slaget behöver polisen endast fatta ett beslut enligt bestämmelserna om beslag.

Enligt biträdande justitieombudsman Rautios åsikt kan polisens praxis inte i sig anses vara lagstridig. Om polisen vill undersöka en mobiltelefon bör denna emellertid först tas i beslag. På detta sätt säkerställs åtgärdens dokumentation och offentlighet samtidigt som en klar gräns dras upp mot hemlig teleavlyssning och teleövervakning.

Å andra sidan kan man enligt biträdande justitieombudsmans åsikt t.ex. fråga sig hur motiverat det är att förutsättningarna för ingrepp i mobiltelefonins konfidentialitet (enligt polisens nuvarande praxis) lindras markant i samma ögonblick som ett textmeddelande anländer till operatörens server, "postlåda", oberoende av t.ex. huruvida mottagaren själv har haft möjlighet att läsa det.

I samband med prövningen framgick att det också inom polisförvaltningen förekommer divergerande uppfattningar om den rättsliga grunden för undersökning av mobiltelefoner samt om detaljerna i en sådan undersökning. Det kräver ibland långtgående tolkning för att tvångsmedelslagens bestämmelser om beslag, som är avsedda för situationer som i många avseenden skiljer sig från denna, skall kunna tillämpas på undersökning av terminaler.

Man kan sålunda fråga sig om situationen är tillfredsställande, med beaktande av att bestämmelser om tvångsmedel förutsätts vara exakt utformade. Eftersom problemet utgör en del av den mera omfattande frågan om användning av tvångsmedel i IT-miljön, har biträdande justitieombudsman sänt sitt beslut till justitieministeriet för kännedom. Vid ministeriet bereds lagstiftning i ärendet (se arbetsgruppen för IT-brottslighet, betänkande 2003:6).

Eftersom en eventuell justering av lagstiftningen kan ta flera år i anspråk anser biträdande justitieombudsman det vara nödvändigt att uppmärksamma frågan i de anvisningar som utfärdas för polisen. Också polisens högsta ledning har i sitt yttrande konstaterat att "den praktiska tillämpningen av bestämmelserna bör preciseras".

Tillämpningsområdet för teleavlyssning

Biträdande justitieombudsman Rautio har på eget initiativ prövat ett fall där det är fråga om att ett teleavlyssningssystem börjar registrera ljud i en mobiltelefons omgivning genast då användaren trycker på uppringningsknappen. Mobiltelefonen fungerar sålunda som en mikrofon och trots att uppringningen inte ens besvaras registrerar avlyssningssystemet t.ex. det som uppringaren säger medan han väntar på svar. Polisens högsta ledning uppger att orsakerna till detta är tekniska.

Det är således fråga om att ljud registreras innan något samtal har kopplats till mottagaren. Enligt biträdande justitieombudsman Rautios uppfattning tillåter tvångsmedelslagen endast avlyssning av telemeddelanden som en misstänkt person sänder eller som är avsedda för den misstänkte.

Däremot tillåter lagen inte generellt att samtal via en viss teleanslutning avlyssnas. I situationer av det slag som avses här inser uppringaren säkerligen inte att han eller hon sänder ett telemeddelande, utan vidtar endast förberedande åtgärder för ett sådant. Framförallt i en situation då uppringningen inte besvaras framgår det enligt biträdande justitieombudsmans uppfattning särskilt tydligt att det inte över huvud taget finns någon grund för att tolka uppringarens prat som ett telemeddelande.

Det förefaller som om man av tekniska orsaker valt tryckningen på uppringningsknappen som signal för att inleda avlyssningen/registreringen. Detta stämmer emellertid enligt biträdande justitieombudsmans uppfattning ytterst illa överens med tvångsmedelslagen. Tekniska lösningar måste givetvis vara anpassade till lagen, inte åsidosätta denna. En teknisk lösning kan inte berättiga ett visst förfarande, må så vara att det enligt vad som utretts är mycket svårt eller rentav omöjligt från teknisk synpunkt att inleda registreringen från en annan tidpunkt.

Biträdande justitieombudsman Rautio understryker det faktum att skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna urvattnas om undantagsbestämmelser ? som lagstiftaren avsett vara noga avgränsade och exakta ? i praktiken tolkas extensivt. Vid teleavlyssning är det dessutom fråga om ett intrång på kärnområdet för skyddet av integriteten och konfidentiella meddelanden. Detta innebär att betydelsen av en strikt tolkning av tvångsmedelsbestämmelserna ytterligare accentueras. Biträdande justitieombudsman anser det vara mycket problematiskt att begreppet "en misstänkt persons telemeddelande" tolkas så extensivt att det kan omfatta t.ex. det som uppringaren säger i väntan på svar. Eftersom det enligt biträdande justitieombudsmans uppfattning då inte är fråga om en misstänkt persons telemeddelande utan om en situation som helt faller utanför ramen för bestämmelserna om teleavlyssning, anser han den mest motiverade lösningen vara att sådana upptagningar omedelbart raderas.

Enligt biträdande justitieombudsmans åsikt är det skäl att inrikesministeriet undersöker möjligheterna att antingen ändra det tekniska förfarandet eller lagstiftningen.

Närmare information lämnas av äldre justitieombudsmannasekreterare Juha Haapamäki tfn (09) 432 3334.

Biträdande justitieombudsman Rautios beslut dnr 1380/4/02 och 2396/2/02 (på finska) i helhet.